Snöstorm. Fyra på morgonen. Vi. Som vi var förut. Han kysste mig mer än alla gånger vi kysst varandra under två år. Jag kan inte säga att jag inte tycker om det. Jag tycker om att dras tillbaka till tiden då jag kunde offra det mesta bara för att få låta fingrarna leka över hans bruna rygg. Ibland är det skönt att gå tillbaka i tiden bara för en natt. För jag vet att när jag sätter mig på bussen morgonen efter är allt som vanligt igen. Då hörs vi inte på några månader. Glömmer bort varandra igen. För att sedan ses och gå hand i hand tillbaka i tiden för en natt. Det kanske låter idiotiskt, men isåfall är det fin idioti.